lovisa

Har packat min BK-väska, målat naglarna, fixat örhängen och packat ner min starbucks-termosmugg. Är så redo för London som man kan bli. Efter att ha haft tre lediga dagar på fyra veckor känns det fett bra att få fem på rad nu. Behöver nog lite vila tror jag. Jag är pepp! Och nu ska jag skriva ut hotellbokningsbekräftelsen och om en kvart kommer Sandra hit och packar ner lite grejor i våran megaväska och sedan åker vi! Om planet kraschar: ha ett bra liv allihopa. Om int; seeyoufriday!

Hemma. Det är en omställning. Men inte så farligt som jag trodde att det skulle vara. Idag är min första riktiga lediga dag på tre veckor. Trodde jag skulle vara däckad, men det är jag inte. Bara lite. För att ha jobbat 210,5 timmar på tre veckor känner jag mig relativt fräsch. Mitt åttatimmarspass i lördags och sextimmarspass igår kändes som ingenting. Pieceofcake. Typ. Men ack så långsamma. Herregud, börjar inse hur otroligt underbemannade vi är här i Örnsköldsvik. Det behövs iochförsig inte så mycket folk när det är lugnt men kommer det en liten rusch står vi i princip stilla. Det är pinsamt. Och jag höll på att hoppa ur skinnet när det hände igår och i förrgår. Shit. Jag har blivit Järna-förstörd. Faktum är att jag saknar stressen. Och att det hela tiden är folk i restaurangen. Längtar till sommaren och fullt upp.

Jag är i chock. Dubbelchock. Igår bevittnade vi en bilolycka i eftermiddagssolen. Det skrek i bromsar och smällde helt galet högt när bilen kraschade in i ett träd. Jag har aldrig sett en så totalkvaddad bil live i hela mitt liv. Väntar fortfarande på att det ska komma upp någon info på internet om flickan som körde klarade sig eller inte. Jag mår så underligt när sånt där händer, det känns som om  världen snörs ihop och försöker trycka sig ner i halsen på en. Gick på statoil och satt där och drack latte med kardemumma mjölk en stund för att lugna ner mig.

Shitpommes. Vilka dagar. Min kortaste arbetsdag här har varit 6,5 timmar och det var på min lediga dag. Igår blev det femton, men det roliga är att det typ inte märks. Tiden går så sjukt snabbt och jag blir inte ens less. Lite igår för att allting krånglade och det blev kaos i kassan men annars så nej. Jag tycker om att vara här, alla är så gulliga och trevliga, tillochmed gästerna. Igår handlade världens gulligaste stockholmska pensionärer av mig. Cheeseburgare och "sån där oooonyttig milkshake [insert happiest face ever here]". Idag har jag en ledig dag, har sagt att jag kan jobba i eftermiddag ändå. Det finns nada att göra med sin fritid här. Järna är pyttelitet och vandrarhemmet ligger i utkanten av Järna. Så ja, nu further comments. Funderar på att ta en promenad till ett bageri som vi har sett en skylt på varenda gång man går till jobbet. Först ska jag duscha. Och tvätta mina äckliga arbetsbyxor. Måste försöka komma ihåg att inte sätta mig på knä hela tiden på universums fetaste och smutsigaste golv.

Senaste nytt:

Tidigare i mitt liv, i min ungdom, tyckte jag inte om förändringar. Tro det eller ej, men jag har varit en väldigt konservativ person, eller kanske reformvänlig är ett mer passande ord. Långsamma förändringar. Jag tyckte om att saker var som de alltid har varit och ogillade att ändra mina rutiner. Sedan hände någonting, i samma veva som att jag åkte på språkresa (tror jag att jag har spårat det till) och förändringen var total efter min katastrofala resa till Nantes. Plötsligt började jag utsätta mig själv för radikala förändringar. Inte för att jag tyckte att det var direkt roligt, men för att jag visste att oavsett om förändringen hade positiva eller negativa konsekvenser så lär man sig alltid något, vilket ALLTID är positivt. Jag tycker fortfarande inte riktigt om att försätta mig själv i situationer jag inte har direkt kontroll över och det är därför jag ibland frågar mig själv varför jag gör vissa saker (en fråga jag också brukar få av andra). Som att åka till Järna och jobba tillexempel. På en helt ny restaurang, med helt nya människor, med en arbetsuppgift jag inte direkt är van vid. Men när restaurangchefs-Malin frågade mig för några månader sedan om jag ville komma ner och hjälpa till svarade jag ja av ren rutin. Jag gör alltid det. Svarar ja, och sedan undrar varför. Jag hatar ju situationen. Sedan gruvar jag mig alltid innan. Men nu, kära vänner, fyra dagar in på min Järna-vistelse, är jag (som alltid i sådana här situationer) helt på det klara med varför jag sa ja. Det är fett roligt.

Åh, alltså, jag hatar inte påsken, jag tycker bara det är en märklig högtid som firas på ett märkligt sätt. Kan med et också konstatera att jag tycker det mesta är märkligt. Om ni inte har märkt det. Sedan hade jag en massa jag tänkt att skriva men nu har jag glömt av vad det är. Så ja. Peace.

PÅSK. Joyeuses Pâques! Påsken är nog den konstigaste högtiden av alla högtider. Hur stor andel av Sveriges befolkning är egentligen religiös och firar påsk av den rätta anledningen? Egentligen finns ju många "högtider" och helgdagar pågrund av kristendomen men de flesta, pingst tillexempel, kan jag leva med, för det är ingen som firar den, förutom religiösa (förlåt för min generalisering), jul kan jag också leva med för det är en så mycket mer än bara religion. Men påsk. Alltså, det räcker med att ha julen som religiös högtid som inte firas religiöst, det räcker med en. Vi behöver inte påsken också. Påsk och jul är typ samma sak. Det handlar i grunden om Jesus men firas med att man äter en massa och köper en massa. Det är fake. I alla fall för mig och jag vet att det är det för många andra också. Anywhooooo, så hade vi en påskmiddag i alla fall. Tillochmed två. En i huset, en i mormors hus. Och det var iochförsig smarr. Så ja, tack Jesus, eller nåt. 

Jag är nervös. Fetnervös. För världens mest omfattande och dryga prov som jag ska göra i morgon mellan klockan 08:30 och 16:20. En hel arbetsdag, plus att jag har en riktig arbetsdag att vänta mellan 17:00 och 01:30 efteråt. Känns perf. Ska fira med en godis när jag kommer hem från alltihop. En chokladgodis.

Idag har jag gjort matnyttiga saker. Som att laga mat och frysa glass och träna på bråk och procent och hämtat posten och sett slutet på en dokumentär om att den-första-mannen-på-månen-fotona var fake. Kikki har efterfrågat recept på den här bloggen Faktum är att jag inte lagar så hemskt avancerad mat längre, jag har tappat gnistan. Men idag gjorde jag köttfärsgulasch som var god så nu tänkte jag delge er receptet:

Vet ni. Man kvävs om  man inte andas. Märkte det när jag slutade en gång. Och nu har mina läppar spruckit. Jag undrar om det är för att jag ler för mycket ibland. Eller för varierat - ibland skrattar jag nämligen inte alls. Så nu knarkar jag idominsalva och klär mig i ett fjortisutseende  med blekrosa läppar. När idominen absorberats in blir de knallröda och Linnéa undrar varför jag har läppstift på jobbet. Sanningen är att jag aldrig har läppstift, då ser jag ut som en transvestit. Det gör ont, särskilt när det spricker i mungiporna och smakar blod. Blod är ganska gott dock, då undrar jag om människan tycker om blod för att hon är ett rovdjur. Tycker vegetarianer om blod? Sandra? Hur som helst har jag en superhemlig hemlighet som jag tänker avslöja om jag lyckas. Annars kommer den dö med mig. Och det har ingenting med torrt spruckna läppar att göra, eller kanske lite. Man måste kunna prata. Hejdå.

Lalalala. Kom på en parentes. Sluta pika mig för Big Brother. --->Läs<---- Och om ni inte förstår vad jag menar så känner ni nog mig inte så bra som ni tror, mina vänner. Jag fick tredje säsongen av Lost i julklapp, jag såg lite på den igår och då slog en tanke mig stenhårt i pannbenet. Lost är ju typ samma sak som Big Brother. En massa främlingar som tvingas leva tillsammans med varandra och så sitter jag och kollar på deras interaktioner. Kanske aningen mer stageat. Men sowhat? Och när jag ändå satt där och funderade så funderade jag över en annan sak; det är märkligt hur alla de som kraschar på Lost-ön blir på samma lag. De skulle förmodligen inte ställt upp så för varandra om de träffats på fastlandet, i sina vanliga liv, men bara för att de är i samma situation blir de automatiskt på samma lag mot the others. Tyckte det var intressant. Och ja, det är sådana sociala grejer som jag tycker är intressant att följa i Big Brother. Och så skrattar jag, ungefär på samma sätt som när jag ska rita homer i "draw something" och när Sandra ritar glee. Randomskratt. Hej då. Slutparentes.